Smilla

Smilla hade ju fått en fraktur i benet och gick med gips, så vi skulle på återbesök en måndag. På måndagsmorgonen så åt inte Smilla sin frukost, men jag gick till skolan och mamma skötte det.
Sen smsar hon mig och säger att jag ska följa med efter lunch till veterinären och åka från skolan.
Hon skriver '' hon äter ju inte ens '' .
Då började jag nästan förstå, men det är alltid svårt som ägare att förstå vad som ska hända innan man hör de duktiga veterinärerna ta ett beslut.
När jag kommer hem från skolan ser jag att Smilla har en stor knöl över hela halsen vilket mamma hade sett på morgonen.
Vi visste inte vad det var, var det kanske cansern som hade spridit sig?

Så vi åkte till veterinären i Haninge kl halv 1, när vi kom dit så ville Smilla inte ens gå ut ur bilen, så pappa fick bära ut henne. Vi kommer in och väntar på veterinären, då kommer en schäferblandning och hälsar på Smilla och Smilla var så glad och viftade på svansen och var pigg.

Vi kommer in till veterinären och den lugna och snälla veterinären kollar inte ens på benet.
Det första han gör är att känna på Smillas hals, han rör med handen över Smillas rygg och sen tittar han på oss.
'' Det finns inget vi kan göra, det är en tumör '' .
Då förstod vi ju, och mamma och pappa hade redan innan varit beredda på det, det hade ju jag också men ändå blev jag helt.. ja det är svårt att förklara känslan när man får ett sådant besked.

Smilla fick iallafall ett lugnt och stilla slut och det har varit en underbar tid med henne, och vi saknar henne otroligt. Speciellt mamma, och jag förstår det, det är tungt att behöva säga hejdå till sin hund.

Som ''tur'' är så har vi 2 till hundar hemma som kan trösta, men ingen, ingen hund kan ersätta den hund man förlorat, det är alltid någonting unikt med sin hund.

Smilla har det iallafall bra nu.

Rest in peace, Smilla <3